Skrivuppmaning 152

De sa alla att de hoppades att jag skulle kunna sova i natt. Jag nickade och försökte le bekräftande. Jag berättade inte att alla deras liv hängde på att jag höll mig vaken.

Writing prompt 152

They all said they hoped I would be able to sleep tonight. I tried to smile affirmatively. I did not tell them that all their lives depended on me staying awake.

Skrivuppmaning 151

Doften av regn som slog emot henne var oemotståndling. Hon slöt ögonen och slog ut med armarna. Det hade inte regnat på fyra år.

Writing prompt 151

The smell of rain that hit her was irresistible. She closed her eyes and spread her arms. It had not rained for four years.

Skrivuppmaning 150

Den plötsliga störtskuren fick dem att söka skydd i samma portgång. Deras lika häftiga andhämtning och våta hår fick dem att skratta tillsammans.

Writing prompt 150

The sudden downpour made them seek cover in the same gateway. Their both as heavy breaths and wet hair made them laugh together.

Skrivuppmaning 149

Näsblodet fläckade ner ryggsäcken trots att hon höll ena handen för medan hon rotade efter vadd och kompresser med andra. Det var inte första gången. Men det skulle bli den sista, lovade hon sig själv. Nu skulle hon göra det hon borde ha gjort för länge sedan.

Writing prompt 149

The nose-blood spotted the backpack even though she covered it with one hand as she dug for swabs and cotton wool with the other. It was not the first time. But it would be the last, she promised herself. Now she would do what she should have done a long time ago.

Skrivuppmaning 148

"Borde vi inte försöka ta reda på mer?"
"Det är det som är det riktigt sjuka", sa han med en min som avslöjade lika mycket avsmak som fruktan, "ju mer du vet om det desto mer vet det om dig."

Writing prompt 148

"Shouldn't we try to find out more?"
"That's what's really sick", he said with an expression that revealed as much disgust as fear, "the more you know about it, the more it knows about you."

Writing prompt 147

I had finally had enough of the wife's nagging and started to rebuild the front porch. When I tore away the half-rotten wood a stone staircase appeared, heading down into darkness. We did not have a basement. Where could it lead to?

Skrivuppmaning 147

Jag hade till slut tröttnat på frugans tjat och börjat bygga om verandan. När jag bröt upp de halvruttna träplankorna uppenbarade sig en stentrappa som ledde ner i mörkret. Vi hade ingen källare. Vart kunde den leda?

Skrivuppmaning 146

"Jag har alldeles för mycket att stå i som det är. Jag klarar inte en hund också."
"Fel. Du klarar dig inte utan den här hunden."

Writing prompt 146

"I have way too much on my plate already. I won't make it with a dog as well."
"Wrong. You won't make it without this dog."

Skrivuppmaning 145

"Gå i förväg du."
Hon har känt honom länge nog för att inte gå på hans försök att låta självsäker. Plötsligt hör hon dem på avstånd och flämtar till med uppspärrade ögon.
"Gå nu", säger han igen, "jag uppehåller dem så länge jag kan."

Writing prompt 145

"You go on."
She has known him long enough to not fall for his attempt to sound confident. Suddenly she can hear them in the distance and gasps with widened eyes.
"Go now", he says again, "I'll delay them as much as I can."

Skrivuppmaning 144

"De andas syre."
"Syre? Som i - bränsle till förbränningsmotorer - syre?"
"Japp. Deras atmosfär består till mer än 20 procent av just sådant syre."
Vi log mot varandra i delad fascination.

Writing prompt 144

"They breathe oxygen."
"Oxygen? As in - fuel for combustion-motors - oxygen?"
"Yup. Their atmosphere is to more than 20% made up of just that kind of oxygen."
We smiled at each other in chared fascination.

Skrivuppmaning 143

"Jag har bestämt mig. Försök inte övertala mig. Jag är stor nog att bestämma själv."

Hennes armar om mig fick mig att sluta prata.

"Jag kommer att sakna dig", sa hon stilla.

Writing prompt 143

"I've made up my mind. Don't try to talk me out of it. I'm old enough to decide for myself."
Her arms around me made me stop talking.
"I'm going to miss you", she said quietly.

Skrivuppmaning 142

"Jag var hemma i fredags", bedyrade han, "hjälpte mamma att handla och läste sedan resten av kvällen."
När poliserna gått kunde jag inte låta bli att fråga: "Var det du?"

Han log snett.

"Vad får dig att tro det?"

Writing prompt 142

"I was at home last Friday", he assured, "helped mom with the shopping and read for the remaining of the night."
When the policemen left I couldn't help to ask: "Was it you?"
He smiled crookedly.
"What makes you think that?"

Skrivuppmaning 141

"Det kommer att bli sån skillnad nu när jag kan prata med alla på jorden."
"Eh, vänta lite nu. Vi har hundratals olika språk. Du har lärt dig ett."
"Va?! Hur kan ni ha hundratals språk på en så liten planet?!"

Writing prompt 141

"It's gonna make such a difference now that I can talk to everyone on earth."
"Uhm, slow down now. We have hundreds of languages. You've learned one."
"What?! How can you have hundreds of languages on such a small planet?"

Skrivuppmaning 140

Trots att du lärt dig kampsport, parkour och blivit en mästare på listiga fällor har du under hela din uppväxt inte haft en chans mot dina syskon med superkrafter. Dina superkrafter har äntligen dykt upp. Nu ska de få se!

Writing prompt 140

Even though you have learned martial arts, parkour, and become a master of sneaky traps, you have not stood a chance at your siblings with superpowers throughout your childhood. Your superpower has just appeared. Now you will show them!

Skrivuppmaning 139

Efter ett par glas fick vi ögonkontakt. Hon kom fram och gav mig en papperslapp som jag förväntansfullt började veckla upp.
"Vad gör du?!" viskade hon, "den ska vidare!"
"Vad snackar du om?"
"Vet du inte? Men du gjorde ju tecknet!"

Writing prompt 139

After a couple of glasses, our eyes met. She came over to me and gave me a note that I excitedly began to unfold.
"What are you doing?!", she whispered, "it should be passed on!"
"What are you talking about?"
"You don't know? But you made the sign!"

Skrivuppmaning 138

Anden tittade länge och granskande på flickan innan han beviljade hennes önskan att bli döv.

Writing prompt 138

The genie peered long and examining at the girl before granting her wish to become deaf.

Skrivuppmaning 137

Farbror la en välmenande hand på hans axel.
"Det gäller att hålla hoppet uppe."
"Jag är förbannat trött på att hoppas. Jag vill GÖRA något!"

Writing prompt 137

Uncle put a well-meaning hand on his shoulder.
"Let's keep our hope up."
"I'm damned tired of hoping. I want to DO something!"

Skrivuppmaning 136

"Menar du på fullt allvar att du har ett köttätande kloförsett monster i dit hem FRIVILLIGT?"
"Det är en katt."

Writing prompt 136

"Are you really telling me you have a meat-eating claw-wielding monster in your home BY CHOICE?"
"It is a cat."

Skrivuppmaning 135

När min pappa talade så lyssnade folk, det spelade ingen roll om det så var påven själv. Han viste själv inte varför. Och han viste inte själv om det var en välsignelse eller förbannelse.

Writing prompt 135

When my dad spoke people listened, it did not matter if it so was the Pope himself. He did not know why himself. And he did not know if it was a blessing or a curse.

Skrivuppmaning 134

En rörelse i ögonvrån fångade mitt intresse. Mystiska tassavtryck ledde fram till ett malplacerat vitt träbord som började morra när jag närmade mig.

Writing prompt 134

A movement in the corner of the eye caught my attention. Mysterious paw-prints led to a displaced white wooden table which started to growl as I got closer.

Skrivuppmaning 133

"Jag är för gammal för sånt här!"
"Jag är äldre än dig."
"Jag är för nykter för sånt här!"
"Det är du absolut inte."

Writing prompt 133

"I'm too old for this!"
"I'm older than you."
"I'm too sober for this!"
"You absolutely are not."

Skrivuppmaning 132

"Tagen på bar gärning med nycklarna till fängelset. Vad ska vi göra med honom?"
Du vet precis vad de förväntar sig för svar, men tvekar att ge det. Mannen som hålls framför dig är i hemlighet spion, precis som du, och där för att befria fångarna.

Writing prompt 132

"Caught red-handed with the keys to the prison. What should we do with him?"
You know exactly what kind of answer they are expecting. But you hesitate to give it. The man held in front of you is secretly a spy, just like you, and on a mission to free the prisoners.

Skrivuppmaning 131

Det var inte många som kunde få polischefen att flacka med blicken. Men när min mamma krävde att få veta vad som hänt med mig kunde varken han eller någon annan i rummet se henne i ögonen.

Writing prompt 131

It was not many who could make the sheriff get shifty eyes. But when my mother demanded to know what had happened to me, neither he or anyone else in the room could look her in the eyes.

Skrivuppmaning 130

"Nu åker vi hem."
"Menar du... hem hem?"
Hon nickade. Han kände ögonen tåras. Äntligen.

Writing prompt 130

"Lets go home."
"You mean... home home?"
She nodded. He felt his eyes tear up. At last.

Skrivuppmaning 129

"Jag vill inte ge dem anledning att prata..."
"Låt dem prata hur mycket de vill! Du är så mycket bättre än dem."

Writing prompt 129

"I don't want to give them a reason to talk..."
"Let them talk as much as they want! You are so much better than them."

Skrivuppmaning 128

"Jag hade aldrig trott att du var husmorstypen", skämtade jag när hon stökade i vårt provisoriska läger.
"Det är jag inte heller", svarade hon vresigt och satte en rejäl skål rykande soppa i händerna på mig, "men jag klarar mig inte utan dig bland de här idioterna. Och du har inte ätit sedan igår."

Writing prompt 128

"I would have never thought you were the matronly type", I joked as she messed about in our temporary camp.
"Well, I'm not", she answered sourly and put a large bowl of hot soup in my hands, "but I won't make it without you among these idiots. And you haven't eaten since yesterday."