Skrivuppmaning 39

"Jag hoppas att de hemsöker dig medan du ruttnar här. Jag hoppas att du inte glömmer ett enda av deras ansikten."
Han hävde sig upp på märkbart ostadiga ben, kom fram till gallret, mötte stint min blick.
"Så allt är mitt fel? Så passande... Du känner dig inte ens lite skyldig?"