Skrivuppmaning 49

Det var näst intill kolsvart, men det gjorde inget, han kände de här korridorerna som sin egen ficka. Plötsligt hörde han ett allt för välbekant klick och frös mitt i steget. Han kände den kalla metallpipan mot tinningen. Men det var inte den röst han hade förväntat sig som viskade: ”Fortsätt gå.”